Under mina nästan 2 år i Slovakiens huvudstad Bratislava så har jag saknat kusten. Dels för att jag tycker om att bada men även för att jag är glad för bilder som är tagna vid havet. Det är något speciellt med ljuset från en solnedgång som reflekteras i stenar eller klippor i ett slöjigt vatten från effekten av en lång slutartid.
Efter jul och nyår hälsade jag på min pappa som bor i Halmstad. Det vankades fint väder så jag frågade min vän Morgan Stoltz som också bor i staden om han visste något bra ställe att fota på och det gjorde han. Efter Morgans rekomendationer åkte Pappa och jag på en utflykt norrut till Steninge naturreservat för att fotografera solnedgången. Vi körde ned på en liten grusväg som ledde oss till en röd villa bredvid ett gärde där vi stannade till. Pappa njöt av solnedgången från bilen och jag började gå över gärdet. När jag skymtade klippor i havet så började jag småspringa och le. Det här kommer bli bra! Det första som fångade mitt intresse var en vattenpöl runt en sten, det blev en intressant förgrund.
Jag klättrade över klipporna och satte mig längst ut på kanten med kameran på mitt stativ, ett gorillapod med böjbara ben. Det blåste storm och var svårt att fota med lång slutartid, jag fick ta många bilder i hopp om att någon skulle bli skarp. Solen var nu på väg ned och jag komponerade bilden så att den kom precis i klippdalen.
Mitt nästa besök på västkusten tog plats några dagar efter Steninge. En vän hämtade mig med bilen i Halmstad och vi körde längst med kusten till Hovs Hallar, Detta är ett ställe som jag sett fram länge mot att besöka och fota. Kommer ihåg när jag som barn hoppade bland klipporna. Det var skymning och vindstilla, stämningen var mystisk. På stranden stod en kvinna med kamera och stativ. jag ville inte vara i vägen för henne men det gjorde inget sa hon, “solen tittar ändå inte fram”.
Vi klättrade bland klipporna och letade efter intressanta kompositioner när jag hittade min nästa vattenpöl. Jag ställde kameran på marken och stängde ned bländaren.
Mitt Tredje besök med samma vän var Ålabodarna utanför Landskrona. Jag hade precis kommit in till stan och vi var sugna på att fotografera. Då solen höll på att gå ned så körde vi ner till stranden vid Ålabodarna. Det blåste kraftigt och ljuset var perfekt. Det första jag fick syn på när vi kom till stranden var ett mynningen till ett rör och ett vattenfall. Förhoppningsvis inte avloppsvatten.
Jag letade vidare efter ett bra ställe att fånga solnedgången på. Jag visste att jag ville ha med stenarna som reflekterade solljuset så fint i förgrunden så jag ställde kameran med stativ på en sten och försökte få med vågorna som sköljde över stenarna.
Solen försvann ner bakom horisonten och vi packade ihop för denna gången. Det kommer definitivt bli fler besök till dessa och andra platser vid kusten.
Dela inlägget
